Jag minns att jag redan som liten började gömma mat för att få äta själv. Jag har ätit till jag somnat, vaknat och mått illa för att fortsätta äta. För 8 månader sedan gick jag på mitt första OA-möte. Jag är inte längre ensam. Jag har folk omkring mig som förstår, som stöttar, som hjälper.
Ett av mina första minnen är att jag sitter på en sten och har utflykt i skolan. Jag har som alltid lite mindre mat med mig än mina klasskamrater. Mat var något mycket känsligt i min uppväxt. När jag flyttade hemifrån så blev fri tillgång till mat min revolt.